Det har varit ett väldigt händelserikt år för min del, jag hoppas innerligt att 2009 blir mindre intensivt. Men det har också hänt mycket som bara har varit sanslöst skoj, och det är det jag tänker bära med mig inför nästa år.
Jag älskar mitt nya jobb som Visual Merchandiser på PUB men det var trots det sorgligt att stänga vår älskade butik Le Shop Stockholm i somras. Det var min vardag varenda eviga dag i nästan sex års tid. En stor förändring således.
Jag är dock väldigt glad att jag får vara med om hela resan när Stockholms äldsta varuhus får en total makeover, i slutet av februari är det lååånga projektet helt klart. Och vi var på plats från start med Le Shop Stockholm på PUB.03 i september 2007, och jag kommer att vara på plats för hela PUB som Visual Merchandiser nu i februari 2009.
Ett och ett halvt år senare. Det kommer att bli så, så fantastiskt!
Annars då?
Jo, skotokig som jag är så kan jag räkna till att ha utökat min garderob med ungefär femton par skor och stövlar under året som gått. En hel del har jag fyndat vintage, men ett par andra är av den här kalibern:
Christian Louboutin, inköpta i London och invigda i Paris. Sämre kan man ju ha det.
Och ingen kan ju ha undgått jakten på de här...:
Vilket till slut blev en sanndröm, det såg ut så här på premiärturen och den veckan sköt mina besökarantal i höjden här på bloggen, ha ha ha. Lårhögt ska det visst vara:
Och så de färgglada älsklingarna:
Jag semestrade i Nice med min älskling och i hatt:
Jag var med på en plåtning till
DV Mode:
Jag färgade håret mörkare hos min kära frisör Tony Lundström i september också, och jag har ingen utväxt att tala om så jag blir verkligen mörkare för varje år som går. Och jag älskar det. Så här såg det ut när det var alldeles, alldeles nygjort:
Men om man ska lämna yta, hur härligt det än må vara, för en liten stund.
Det finns något som jag tänker på mer än något annat, och det är min älskade mor. Sedan jag skrev inlägget nedan har hennes lungkapacitet försvagats ytterligare, nu är den nere på 22%, och det är en lunga som står för hela den siffran. Den andra lungan har helt givit upp och mamma fick syrgas till hemmet nu i december. Och små behållare portabel syrgas att ta med sig ut. Jag kan bara hoppas att hon kvalificerar sig för en lungtransplantation och att så då sker under det nya år som snart är här. Tårarna bara forsar ner för mina kinder när jag skriver detta. Men så är det. Jag tycker det är så viktigt att alla förstår vad som kan hända när man är röker, risken man tar. Det drabbar inte alla, men det finns inga garantier för vem som råkar illa ut. En partycigg någon gång ibland är nog ingen katastrof, men att röka dag ut och dag in är som att spela rysk roulette med sitt liv. Och nu vet vi bättre än vad man gjorde då.
Originalinägget, så här skev jag med mamma vid min sida, den 7:e juni 2008:
MERA MAMMA
"Igår roade jag mig med att verkligen kolla igenom ALLA mammas fotoalbum. Många skratt blev det. Jag hade rosa knälång kjol, vit kavaj, vita platta finskor, rosa rosett i håret och rosa näthandskar på en skolavslutning i mitten på 80-talet. Det var ingen vacker syn, ha ha ha, men jag tyckte förstås att jag var superfin just där och då.
Men mamma däremot! Hon var jämt cool. Gult är verkligen inte fult:
I Florida 1981, 31 år gammal. Snygg som få. MEN. Det finns ju alltid ett men. Den där giftpinnen (cigg alltså) som mamma polade med i 26 år gjorde henne lungsjuk. Idag lever mamma med KOL och emfysem och har bara futtiga 25% lungkapacitet kvar. Som att ständigt andas genom ett sugrör. Och det är en obotlig sjukdom, tillståndet kan aldrig förbättras, utan försämras varje år. Inte så cool, bara så ledsamt.
So boys and girls - fimpa. Det är bara inte värt det.
Kram,
mamma Monica & Cecilia"
Ta nu hand om er idag och hoppas ni får en underbar nyårsafton. Själv firar jag tillsammans med kärleken och några av mina bästa vänner, och det ska bli så otroligt roligt. För även om man har sorg i livet så ska man ju inte sluta glädjas åt det som faktiskt är bra!
/Cecilia